PGA Introduktion
I februari 1998, möttes gräsrotsrörelser från alla kontinenter i Genève för att starta ett världsomspännande nätverk för motstånd mot den globala marknaden, en ny allians för kamp och solidaritet kallad People´s Global Action (PGA). Det var födelsen av ett globalt verktyg för alla dem som kämpar mot den kapitalistiska förstörelsen av mänskligheten och planeten och för byggandet av lokala alternativ.

PGA är ett verktyg för kommunikation och koordination, inte en organisation. PGA:s politiska analys och uppmaning till aktion reflekteras i manifestet, ett dynamiskt, utvecklande dokument som kan ändras vid varje PGA-konferens. PGA har inga medlemmar och är inte heller en juridisk person. Ingen organisation eller person representerar PGA, inte heller PGA representerar någon organisation eller person.

Riktlinjerna är till för att sätta ramarna för de rörelser som kan ingå i samarbetet, men i praktiken finns här en viss godtycklighet. De är tänkta som en arbetsplattform som kan förändras med tiden. Förändringarna i riktlinjerna har inneburit en stadig radikalisering. Från att mest ha varit inriktade mot ekonomiska institutioner, som IMF, WTO och så vidare, vänder de sig idag mot kapitalismen som helhet och mot alla andra dominans system t ex rasism och sexism. Radikaliseringen har kommit ur en kontinuerlig diskussion som förts på regionala och globala konferenser, genom internet och inom de ensklida organisationerna. I takt med den globala proteströrelsens utveckling har behovet av en mer heltäckande analys uppstått.

PGA-konferensernas roll är att om nödvändigt uppdatera manifestet, driva vidare processen av global koordinerination av motstånd mot kapitalism, koordinera världsomfattande decentraliserade aktionsdagar och att välja en ny grupp som skall sammankalla till konferans. PGA har inga ekonomiska resurser. De medel som behövs för konferenserna och informationsmedier måste samlas ihop på ett decentraliserat sätt. Alla resurser som samlas för konferensen administreras av den samamnkallande gruppen. Publikationer måste vara självfinansierade.

Hur är då detta nätverk uppbyggt?
Man kan säga att PGA är sammansatt av flera kontinentala nätverk. På varje kontinent finns en eller flera organisationer som är utsedda till så kallade ”conveners” sammankallare. Deras uppgift är att praktiskt arrangera och sammankalla till kontinentala konferenser och slutligen till den globala. Deras uppdrag löper under den tvåårsperiod som går mellan två globala konferanser. Där byts de sedan ut. Utöver detta finns en så kallad ”supportgroup”, en stödgrupp, bestående av ett antal individer från olika organisationer som skall se till att på olika sätt underlätta kommunikationen. Slutligen finns också ett sekretariat, som sköter vissa administrativa uppgifter, till exempel hemsidan. Varken sammankallande grupper, stödgruppen eller sekretariatet har några beslutsmandat; deras uppgifter är endast att sköta det praktiska arrangemanget kring konferenserna och se till att kommunikationen fungerar. Alla beslut som rör manifestet, riktlinjerna eller gemensamma kampanjer fattas på den globala konferensen, även om diskussionernagivetvis också förs regionalt och lokalt.

Kommunikationen inom nätverket sker på flera olika sätt. En stor del sker genom maillistor på internet, men det finns problem med att vara helt uppbyggt kring internet. Många, framförallt i tredje världen, har inte tillgång till datorer. Det finns stora massrörelser som inte ens har en dator på sitt huvudkontor. Inom PGA är man mycket medvetenom detta och därför görs olika försök med att skapa andra sätt att kommunicera. Bland annat genom busskaravaner med representanter från flera kontinenter som reser runt på en kontinent och träffar olika sociala rörelser. Då och då ges också en nyhetsbullentin ut i pappersform på så många språk som möjligt dit grupper kan skicka in nyheter om sin verksamhet och om läget i sina respektive länder. Men själva konferenserna, regionalt och globalt, där man möts ansikte mot ansikte, är naturligtvis väsentliga för informationsutbyte.

PGA omsatt i praktiken
PGA har varit drivande och tagit initiativ till flera av de senaste årens protester vid toppmöten och globala aktionsdagar. PGA bildades formellt på ett planeringsmöte för samordning av protester inför WTOs möte i Genève och G8s möte i Birmingham som ägde skulle äga rum i maj 1998. Cirka 300 representanter från 71 länder och samtliga kontinenter deltog i bildandet, de kände ett behov av någon form av mer permanent samarbete. De globala aktionsdagarna 16–20 maj blev en stor framgång, utöver demonstrationen i Genève som samlade ungefär 10 000 personer hölls ytterligare 65 demonstrationer runt om i världen, inklusive en med flera hundratusen deltagare i Indien.

Nästa stora globala aktionsdag var 18 juni 1999, med arbetsnamnet Global Street Party efter initiativ taget från London gruppen Reclaim the Streets, som riktade sig mot världens finansmetropoler. I London lyckades runt 11 000 människor ta över och paralysera finansdistriktet under hela dagen. I Mexico City skedde en liknande blockad av börsen. I Nigeria blockerades ett viktigt Shell kontor av ”de förtrycktas karneval”.

De globla aktionsdagarna har sedan fortsatt. Seattle, Prag och Genua har blivit städer tagit en plats på kartan. Många känner till vad som hände där. Samtidigt med dessa händelser hände det saker runt om i världen utanför medias fokus. I samband med aktionerna i Prag, genomfördes aktioner eller demonstrationer i 110 städer. I november 2001 var det dags igen, WTO hade flytt undan till det lilla kungariket Qatar vid Persiska viken för att inte bli störda eller nerstängda av folk på gatorna. Runt om i världen tog man till gatorna och blockerade vägar, ordnade motmöten och demonstrationer.
En annan viktig del av PGAs verksamhet är vad som kallas ”global sustained campaigns”, alltså kontinuerliga kampanjer runt ett specifikt tema.

De tema som drivs nu är bl a jord- och vattenrättigheter, kampen i palestina samt motstånd mot FTAA (Free Trade Area of America). De senaste åren har ett antal planer för ”narkotikabekämpning” utvecklats av USAs regeringi samarbete med regeringar i delar av mellanamerika och regionen urnt Anderna. Här ingår ”Plan puebla Panama”, ”Plan Dignidad” som berör Bolivia och kanske den mest kända ”Plan Colombia”. De sociala rörelserna i regionen är mycket oroade över dessa planer och många har redan fått känna av svåra konsekvenser. Det verkliga syftet är knappast kampen mot narkotika. I det avseendet har inte planerna haft någon effekt och lär inte heller få det. I själva verket tycks det handla om att fördriva människor från vissa områden och skapa förutsättningar för oljeproduktion och industrialisering av den omänskliga ”maquiladora” typen som redan är utbredd i Norra Mexico.

Vi ska inte gå in djupare på dessa planer här, utan istället berätta något om PGA kampanjernas konkreta utformning. De har bl a bildats nätverk för spridande av information om en speciell fråga och upprättande av starkare band mellan grupper i olika delar av världen som brottas med en liknande problem. Det har även bildats solidaritetsgrupper som ägnat sig åt opinionsbildning och arrangerat manifestationer vid ambassader och liknande till stöd för en viss rörelse eller kamp. Kampanjen mot ”Plan Colombia” har även inefattaat en delegation med representante som rest runt i Europa och hållt möten och diskussioner i samarbete med solidaritetsgrupper och andra intresserade organisationer.
PGAs tredje globala konferens ägde rum år 2001 i Cochabamba, Bolivia. Värdar var rörelser från ursprungsbefolkningen, fackföreningar och federationer för cocabönder, samma rörelser som året innan var drivande i striden mot privatiseringen av vattnet, då befolkningen i Cochbamba med gemensamma ansträngningar lyckades driva ut det transnationella företaget som tagit över vattenförsörjningen och chockhöjt priserna.

Konferensen inleddes bara några dagar efter 11 september. Detta satte självklart sin prägel på sammankomsten. Många uttryckte sin oro för att dessa händelser skulle utnyttjas för att öka repressionen mot vår rörelse och de flesta av de nordamerikanska aktivisterna som tänkt delta fick ställa in sin resa på grund av flygkaoset och det allmäna läget på hemmaplan. Nordamerikanerna var inte de ända som hade problem att ta sig dit, hela den asiatiska delegationen blev fast med visumproblem på flygplatsen i Genève och en buss som gått från Colombia och hämtat upp aktivister på vägen stoppades vid gränsen mellan Bolivia och Peru. Asiaterna kom loss till sist, men de flesta av dem kom fram först när en stor del av konferensen var över. Några personer från bussen lyckades också ta sig fram, men de flesta blev kvar vid gränsen under hela konferansen. Det var faktiskt nära att allt hade fått ställas in, men i sista stund beslöt amn att kör igång som planerat och trots alla problem upplevdes konferensen av de flesta som mycket lyckad.

De första dagarna ägnades åt allmäna diskussionsrundor om kvinnofrågor, vatten och jord och om de ”narkotikabekämpnings” planer som tidigare nämnts. När fler deltagare anlänt hölls en storsamling där var och en presenterade sig och sin organisation. Intresset för konferensen var stort och en mängd bolivianska media var närvarande vid presentationen. Därefter gick diskussionerna in på mer specifika frågor som upplägg för de gemensamma kampanjerna, ett upprop för den globala aktionsdagen mot WTOs möte i Qatar och sådant som rörde manifestet, plattformen och nätverkets uppbyggnad.

Diskussionerna om manifestet ledde fram till beslutet att kvinnofrågorna skulle ges en tydligare plats i alla delar av texten och ett tydligt avståndstagande från imperialism och feodalism fördes in i en av de fem riktlinjerna. Att ta med feodalism kan tyckas märkligt för västerlännigar, men det tillkom efter att ha tagits upp av representanter från Indien och Nepal där sådana strukturer finns i vissa regioner. En annan förändring, som kan verka kontroversiell i dagens läge, är omformuleringen av den fjärde riktlinjen. Den nya formuleringen fick ersätta en som löd: ”En uppmaning till ickevåldslig civil olydnad”. Den diskussion som ledde fram till detta uppstod efter att många av de latinamerikanska representanterna framfört synpunkten att en sådan formulering kunde tolkas som en utdefinering av rörelser som lever under sådana förhållanden att de tvingas till självförsvar. Det blev också tydligt att begreppet ickevåld tolkas olika i olika delar av världen.

De organisatoriska frågorna väckte också många diskussioner. Systemet med grupper som sammankallar utvärderades och olika sätt att stärka de regionala nätverken föreslogs så att fler människor världen över skulle kunna delta i PGA. På många håll i världen är det ju väldigt få människor osm behärskar ett främmande språk och många har förstås även av andra skäl ingen möjlighet att bege sig på en långresa, även om resan för folk från fatiga länder finansieras av nätverket genom ett progressivt avgiftssystem för deltagarna i konferensen. Det framkom att vissa av de regionala nätverken haft stora orgaisatoriska problem. I Asien hade hela ansvaret legat på en organisation, vilket i praktiken hade inneburit en person eftersom ingen annan i denna massorganisation talar engelska. I Latinamerika hade man haft fyra grupper som skulle hjälpas åt, men två av grupperna hade inte hörts av på nästan två år. Det beslöts att det ska vara upp till varje regionallt nätverk vilken modell man vill använda, och att helt enkelt anpassa strukturen efter förhållandena på sin kontinent.

I Europa har det varit flera regionala möten bl a i Milano och Lleiden i Holland. Dessa möten har på olika sätt utvecklat rörelsen i Europa dels genom att fler kontakter knytits, men också det stora kunskapsutbytet som skett. I Lleiden hölls över 90 olika verkstäder på flera olika teman. Nästa möte planeras att ta plats i forna Jugoslavien. Nätverket har tidigare i Europa dominerats och byggts av väst och forna Jugoslavien har för många varit en blind fläck på kartan. Det samarbete som krävs för att arbetet med mötet skall gå framåt kommer att utveckla och berika nätverket och bäddar för att nästa regionala möte kommer vara väldigt lyckat. Det kommer att ske i oktober 2004 och platsen är inte spikad än, men det lutar åt någonstans i Serbien Montenegro. Alla grupper som tycker riktlinjerna är bra är välkomna.